080116:

Förväntan, hopp, förskräckelse, glädje, tårar och upprymdhet i en salig blandning är sex ord som mycket väl beskriver årets vistelse i Trysil. I år var vi kraftigt decimerade men fortfarande ett hoppfullt 4 man starkt utföråknings lag som styde kosan norrut. Efter 12 timmars bilfärd varav ca 2 timmar gick åt att jaga frukost var vi framme i ett snödränkt Trysil. Frukosten höll på att utebli pga språkförbistring (nej vi hade inte nått Norge än när vi skulle äta frukost). Till slut var där en som förstod vad vi sa och Martina fick en landgång med 3 olika pålägg till frukost. Vi andra lyxade inte till det lika fullt men en Pucko fick jag allt i mig som kronan på verket!

Åldringarna i sällskapet stod över åkningen första dagen men jag och Martina Wiberg begav oss upp i berget och det visade sig att hennes uppvisning i konsten att åka skidor på Vallåsen inte var en engångsföretelse. Erkännas skall dock att när hon inledde med att ramla de 3 första svängarna tänkte jag "Oj det här kommer bli en lång vecka" men hon repade sig snabbt och svischade ner för backen. Morgonen efter inledde samtliga med havregrynsgröt i vanlig ordning till husfaderns stora besvikelse. Snön vräkte ner utanför och husmor var i vanlig ordning väldigt kreativ när det gällde att komma på ursäkter för att slippa åka :-) Inget gehör där inte utan strax efter liftarna öppnade befann vi oss alla fastgjutna på vars ett par plankor. Min 25 årspresent kom väldigt väl till pass i den torra djupa snön och jag kände mig som ett barn på julafton varje sväng.

Dag 2 bestämde vi oss för att ge oss ut på äventyr (jo liften heter så på riktigt fast på norska "Eventyr) och inte visste vi hur rätt vi skulle få när vi kallade det så. Efter slarvig liftkartsläsning hamnade vi till slut i en återvändsgränd och var tvugna att åka ner i en svart backe för att komma till rätt lift. Ironiskt nog klättrade vi i princip upp för att komma till backen som varken husmor eller prinsessan Martina var särskillt road att ta sig ner för. Djärv som få kastade Martina sig dock ut för stupet under min stränga övervakning och coaching (det visade sig i efterhand att hennes hjälm effektivt avskärmat alla instruktioner jag gett henne under veckan). Vi kom ner helskinnade och gjorde oss redo för att äta upp picknicken vi packat med oss. Mossan och fassan valde en annan teknik där pappa äntligen lyckades övertyga mamma att lita på honom. Tyvärr gick det inte helt vägen så pappa åkte skidor ner och mamma åkte snöskoter. Lika glad var hon för det och högg in på maten tills den vänliga men ack så bestämda tjejen från serveringen talade om för oss att vi inte fick sitta vid serveringens bord.

Snön fortsatte vräka ner men tempuraturen höjdes vilket resulterade i att mammas skidor snarast fungerade som "snöfångare" än skidor. Givetvis tog ingen större notis av hennes jämrande över detta utan skyllde i vanlig ordning på hennes teknik. Det visade sig dock att hon hade rätt och dag 5 fick hon dom nyvaxade och vips tiodubblade hon sin fart i pisterna :-) På tal om fart trodde jag för ett kort ögonblick att Martina hade en djupt rotad fascination för störtlopp när hon i sitt andra försök att bemästra en svart pist ställde sig med skidspetsarna rakt fram när halva backen återstod. Insåg snabbt att så inte var fallet och vrålade "SAKTA NER", givetvis hjälpte det föga och hann ifatt henne gjorde jag inte heller innan det var för sent. Tårarna sprutade och arg var hon, tuff som hon är var hon snart uppe i sadeln igen och ville ut på nya äventyr - i skogen denna gången. Även ute bland granarna blev det till slut för mycket och hon fick dra sig upp ur snön via ett träd.

Mantrorna (mina skidor alltså) förgyllde hela min vecka och plöjde sig igenom allt som stod i deras väg! :-) När vi äntligen kunde ta oss upp på toppen gick allting bra tills jag i all välmening ville ta det riktigt lugnt på vägen ner. Man kan konstatera att det blev precis tvärtom. Vi hamnade i en ravin med ca 45 graders lutning. Skräcken i Martinas ögon gick inte att ta miste på och det enda sättet vi kunde ta oss ner på med enligt mitt tycke en magnifik utsikt framför oss var att gå i sidled. Denna pärs knäckte inte heller den nyablivna skidprinsessan! För en mer visuell upplevelse av resan titta på bilderna i albumet Trysil 08.